diarector

Det har gått ett år sedan min bror Alex tog studenten.
För att avrunda . . .


I det förra inlägget jag skrev om oss två så beskrev jag huvudsakligen om hur beroendet alltid på ngt sätt kommer att finnas kvar. Att Alex ska följa det fotspår jag nyss tagit.
Varför känns det inte så längre?

År 2009 har varit ett underligt år. Hittills.
Jag hoppas att saker och ting blir annorlunda. Jag vill inte ha det så här. Jag vill inte längre känna mig vilsen. Främst så vill jag kunna känna att jag kan ta stöd av min bror när bekymrandet tar över alldeles för mkt.

För mycket svackel (är det ens ett ord?) och för mycket oro. Det enda jag försökt att framstå, är ngn som står bredvid den andre.
Om det nu blivit fel och om jag gjort ngt som förstört och sårat andras känslor, så är det helt okontrollerat ifrån min del.

Jag saknar helt enkelt när du var beorende av mig. När du såg upp till mig. Nu är det tvärtom. Ett desperat försök att passa in. Ett desperat försök att få det som det var förut. Då vi inte levde skilda liv.

Innan Alex tog studenten så att säga.