diarector

Jag undrar hur länge jag och Alex hela tiden kommer att framstå som de syskon som alltid är med varandra.

Jag kommer ihåg när vi var riktigt små att vi inte gick ett steg utan att hänga efter den andre. Det gällde att hålla sig ihop och se till göra sakerna tillsammans. Lillebrorsan härmar syster och storasystern retar brodern.

När Alex började lira fotboll så blev man på något sätt beroende av allt det han gjorde (fortfarande) och följde varenda match flitigt, på cuper och träning, och även allt det andra som påföljde. Allt det som var stort och viktigt i hans liv ville man verkligen ta del av på bästa sätt.

Det fanns inte en enda skola som missade vilka vi var. Jag och Alex har gått i samma skola sen dagis och det blev inte förrän man började gymnasiet saker och ting förändrades. Jag började i en skola som förändrade mitt liv på ett sätt jag önskar jag kunde ta tillbaka. Alex började på Fryshuset och fann äntligen en plats han hittade sig själv och faktiskt trivdes på.

Det var även under denna tid som jag och Alex levde olika liv. Vi blev inte lika beroende av den andre och skaffade oss egna umgängeskretsar.

Men barndomen ligger alltid lika starkt och jag var framförallt mycket stolt att visa vem Alex var när vi började festa tillsammans. Hans umgänge fick för första gången träffa mitt och ännu en gång började lillebrorsan följa det steg jag tog.

Idag går vi fortfarande ut tillsammans även om hur vi förhåller oss till vad den ene vill inte alltid stämmer. Man börjar plötsligt inse att vi inte är barn längre och att man inte alltid kan påverka varandra på ett sätt man önskar.

Det är läskigt att Alex sooner or later hela tiden kommer att genomgå det du själv precis gjort. Eftersom vi blivit så beroende av varandra sedan vi tog våra allra första steg så ligger det nog alltid kvar omedvetet i det steg vi båda kommer att ta, i framtiden.